finns liksom inte...
Min älskade älskade Pojke (kan inte riktigt kalla honom Karl just nu)
har ju råkat ut för samma öde iår igen...Men denna gång punkterad lunga =(
O här sitter jag med två barn och vet varken ut eller in längre..
Vill bara att allt ska vara som det varit...Är såå tröött på alla dessa operationer o elände...
Vi är sällan ifrån varandra mer än nåra timmar så jag kan lova att det känns nu när man inte träffat honom sen i fredags när jag körde in honom..
Jag känner mig mer sårad inombords den här gången... känns som om det inte vart Ok förra gången så kommer det antagligen inte bli det den här heller...
Vi kommer väl få leva med att Pappa kommer försvinna varje år tills han inte går att laga nå mer...
Min Farmor sa till mig idag att "du är såå stark Johanna som klarar av det här, du är ju så lugn"
Kan inte riktigt kalla mig lugn men jag måste ju försöka hålla humöret uppe för min pojkars skull..även fast jag bara vill sätta mig i ett hörn och bara gråta..och skita i allt tills han är hemma igen...men det går ju inte..
Så iaf just nu ligger han där inne o bli uppskuren =(
väntar på att läkarn ska ringa o säga att allt gick bra...
